Plinky prompting: Mitt bästa sommarminne
Sommarminnen. Miljontals små fragment där hjärnan aldrig någonsin väljer att framställa Den Äkta Varan. Alla mina sommarminnen är soliga, varma och världens bästa.
Till och med när det omöjligt kan ha varit sol och 30 grader varmt minns jag till exempel Peace & Lovefestivalen 2007 som en 4 dagar lång solfest då man gick runt i sandaler och somriga klänningar dygnet runt (för, ärligt talat, sov gjorde man ju inte så mycket) – medan mina medfestivalare ständigt påminner mig om att nej, det spöregnade minst en gång om dagen. Kanske gör hjärnan så för att verkligen betona hur lycklig man var då? Kanske var Peace&Love mitt alllra bästa sommarminne? Eller så var det när jag, Lovisa och Jenny åkte i Jennys minibil med gigantiska högtalare – plattan i mattan och Anouk på högsta volym med Jenny och Lovisa där fram och jag där bak. Att det var så varmt att svetten rann när man gick utanför dörren och att musiken var så hög att jag hade huvudvärk i timmar efteråt, det minns aldrig jag.
Hur kan man välja sitt favoritminne om efter 18, 19 somrar fyllda av alla dessa bra stunder? Och hur är det fysiskt möjligt att glömma bort de dåliga stunderna? Det sämsta jag kan komma på är natten Hanna och jag sov på ett bilflak och det åskade värre än jag någonsin varit med om, ja, det var så illa att mamma senare berättat att hon vaknat och oroat sig för att vi skulle få blixten i oss, men till och med då var det ett roligt sommarlov.
Så nej, jag kommer nog aldrig kunna välja ett favoritminne. Kan du?
