Man kan tycka att det är lite ironiskt att jag argumenterar för möjligheten att arbeta allt längre, när jag som 20-åring i morgon ska gå på sittning klädd som pensionär…
Ännu underligare känns det att skriva att jag argumenterar för något över huvud taget. Visst kan jag skriva saker här på bloggen, och jag sitter gärna och analyserar (läs: kallar folk för idioter och puckon) när jag ser/hör/läser nyheterna – men att aktivt kommentera någon annans synpunkter på en politisk fråga? Ha! Sist jag gjorde det bloggade jag fortfarande på Lunarstorm! Nu läste jag i alla fall Blondinbellas blogg (hon har skrivit om pensionsdebatten här och här). Och… ja, BB är BB, att framställa arbetsmarknaden som en hotellfrukost på Plaza var väl ett försök att väcka lite fanatiska människor hemmhörande på anger management till liv, men faktum kvarstår ändå att hon har en poäng. En poäng många valde att se förbi, vilket gjorde att jag gjorde det otänkbara. Jag gav mig in i debatten. Herregud, jag kommenterade på Blondinbellas blogg. OCH skrev under med mitt namn. Vet ni hur läskiga människor är där? Förstår ni vad jag har gjort? Jag kommer behöva byta lås, identitet, gå under jord och rösta rött i nästa val nu.
Det där med politik alltså. Kunde vi inte bara vara kollektivt individuella och acceptera varandra. Och med det menar jag att jag får kalla andra idioter, men ni får inte kalla mig det. Såklart.
